Dagarna som går...

"Det är dagarna som går som är livet" eller "Denna dag ett liv..."

Tänk att vissa dagar vill man inte ska vara endel av livet, medans andra kan man leva om och om igen. Denna dag, en vanlig dag, blev en dag jag inte vill leva igen...
Barn är så oberäkneliga och idag har vår lilla Becca skrikit över sin förmiddags sömn (som hon annars älskar. Lägger henne i vagnen ställer in henne på rummet och hon sover) och när jag skulle söva henne på eftermiddagen var det stört omöjligt. Det slutade med att alla, Ruth, Rebecca och jag fick lägga oss tillsammans. Det var inte ok för Becca att sova bredvid mig, utan hon skrek tills hon somna helt utmattad på mig i sängen. När jag sedan skulle lägga ner henne vakna hon och förtsatte vrålskrika, jag fick helt enkelt stanna i sängen med en sovande dotter på mig, och en brevid. Det kan ju låta gansk mysigt, men då måste man välja att känna så, för efter allt skrik är det lätt att bara vara irriterad. Jag lyckades ta tillvara på denna mysiga stund med barnen idag trots allt kaos och skrik.
Vet inte hur ni andra förädrar upplever det när ett barn tar all uppmärksamhet en hel dag, får ni dålig samvete för det/de andra? Det har jag haft idag, Ruth har vekligen fått stå tilbaka pga sin syster, men eftersom Ruth oxå somnade en stund på eftermiddage (hon brukar inte sova på dagarna) fick vi några minuter ensamma när Becca somnat : ) Mitt dåliga samvete gentemot Ruth visade sig oxå när jag inte kunde bli arg på henne för att hon väckte Becca, "jag gjorde såhär mamma" också visade hon mig att hon nypt henne tills hon vaknat...

Det är dagarna som går som är livet, och jag är tacksam att jag är mamma och fick ta hand om mina två fina tjejer idag, fast en bara skrikit, för tänk om någon annan skulle haft dem idag, någon som inte älskar och har tålamod som en mor...

/Stina